Att leva i Ukraina är allt annat än enkelt. Korruptionen och fattigdomen är utbredd. Och som alltid är det barnen som får betala ett högt pris. Här får du bakgrunden hos några av de barn som kommit till rehabiliteringshemmet Novy Dom för en ny start i livet. Det är mycket vi inte kan berätta här, men gemensamt för dem alla är att de redan vid tidig ålder fått genomlida mycket svåra förhållanden.

Flicka. Föräldrarna alkoholiserade och separerade. Modern, vars föräldrar också är alkoholister, har annat barn med annan man och hör aldrig av sig. Flickan kom hit undernärd, med spår av misshandel, tillsammans med två syskon. Barnen fick gömma sig i matkällaren när det var slagsmål hemma. Alla tre är mörkrädda. Mamman kom själv till Novy Dom med flickan och hennes två syskon, hade inga pengar, ingen bostad. Framtiden för dem är mycket oviss. Vårdnaden kommer att tas från föräldrarna; dokumenten ligger hos domstolen. Men det blir svårt att hitta en fosterfamilj som accepterar tre barn på en gång. De kommer nog att bli länge på Novy Dom.

Pojke. Pappan har försvunnit, modern alkoholiserad. Pojken har en störning av något slag, som påverkar hans beteende. Synen är starkt nedsatt.

Pojke. Misshandlad, med tydliga ärr på ryggen. Har svårt att lyssna. Hans trauman gör att han ofta får hysteriska utbrott och skriker för småsaker och blir så stark att inte ens tre fullvuxna orkar hålla honom. Psykologen på Novy Dom arbetar mycket med honom.

Pojke. Föräldrarna är separerade och har båda nya familjer. Pappan ligger vid fronten, mamman är alkoholiserad. Han och hans bror blev ofta misshandlade med rem. (Brodern var också på Novy Dom men återplacerades hos mamman på grund av kriminalitet och sexuell fixering. Utkastad från skolan och var inte mottaglig för psykologhjälp.) Gråter ofta.

Pojke. Föräldrarna är alkoholiserade och har försvunnit till Moskva.

Flicka. Modern avliden i aids, cancer och TBC. Tystlåten. Mycket beroende av närkontakt.

Pojke. Fadern djupt alkoholiserad, modern död.

Pojke. Fadern djupt alkoholiserad, modern död. Kan vara ganska tuff i skolan, men gråter mycket. Vill inte att någon ska dö. Får psykologhjälp.

Pojke. Har hjärnskada efter att modern medvetet kastade honom i golvet när han var sex månader. Föräldrarna djupt alkoholiserade. Misshandlad med ridpiska och har förlorat det mesta av synen på ena ögat till följd. Har en bror på Novy Dom och en yngre bror på annat barnhem. Har ofta mardrömmar och är mycket mörkrädd. Men han har nu börjat tala mer, och kunde 2016, till vår stora glädje, börja i första klass med hjälp av särskilt stöd av lärare från Novy Dom.

Pojke. Har med sin bror bott hos de alkoholiserade föräldrarna i en ruin (en bokstavlig sådan). Modern är analfabet och kan inte tala ryska, vilket inte heller barnen kunde i början när de kom till Novy Dom. Har svårt att lyssna, bråkar i skolan. Rädd för sin äldre bror, 15 år, som bor hemma och är kriminell. Modern har tre gånger anmält honom till polisen, men ingen åtgärd har vidtagits.

Flicka. Föräldrarna är alkoholiserade och skilda. Mamman har försvunnit, pappan har en ny familj. Vårdnaden fråntagen föräldrarna. Kom till Novy Dom, sönderbiten av löss. Har lite svårt att lyda. Stor risk att hon som enskilt barn kommer att bli bortadopterad.

Pojke. Mamman har flyttat med en ny man till annan stad, 80 mil från Reni. Pappan är periodare men har det senare halvåret varit nykter. Han kommer ofta och hälsar på sina fyra barn, alla i Novy Dom. Här finns det hopp. Pojken är mycket mörkrädd. Kommer att stanna länge i Novy Dom.

Pojke. Bror till ovanstående. Lyssnar inte och bråkar i skolan, men är i övrigt som barn är mest.

Pojke. Bror till de två ovanstående. Har svårt att lyssna. Brukar gömma saker som han tar med till dagis. I övrigt väl fungerande.

Pojke, tre år. Bror till de tre ovanstående. Är mycket beroende av Agneta och vägrar sova någon annanstans än i hennes dubbelsäng med 58 mjukisdjur.

Pojke. Modern är alkoholist, fadern begick självmord. Pojken gick igenom ett djupt trauma och skakade som ett asplöv när han kom hit, och det tog flera veckor innan han blev helt lugn.

Pojke. Bror till ovanstående.

Flicka. Modern alkoholiserad och försvunnen. Pappan är invalid med låg pension.

Pojke. Modern dog i Tjernobyl-katastrofen. Pappan är alkoholiserad och deporterad till Moldavien.

Flicka. Tjernobyl-barn.

Pojke. Tjernobyl-barn. Kämpar med en störning av något slag.

Flicka, född 2011, kom till Novy Dom 2013. Mamman alkoholiserad, fadern okänd. Flickan är nu på internat i Ismail efter att modern anmält Novy Dom för att ha stulit hennes barn. Det tog oss alla mycket hårt, eftersom det inte gick rätt till väga.

Pojke, född 2004, kom till Novy Dom 2011. Bor inte här längre. Modern satt i fängelse i fyra år och släktingar tog därefter över vårdnaden. Han rymde med sin syster i oktober 2016 och blev av de sociala myndigheterna placerad på internat.

Flicka, född 2008, kom till Novy Dom med brodern (ovanstående) 2011. Omplacerad 2016.

BERÄTTELSEN OM en pojke

Det här är berättelsen om en liten pojke som kom som tvååring till Novy Dom. Första gången vi kom i kontakt med mamman, som var prostituerad och alkoholiserad, ville hon inte lämna ifrån sig sin son. 

Pappan är död och den unga mamman bodde hemma hos sin lika alkoholiserade mamma. Vi vet med säkerhet att pojken vid ett flertal tillfällen  blivit svårt misshandlad. När man kom in i huset stack lukten av sopor och avföring. Mitt uppe i denna misär satt ett litet barn, fullt med sår över hela ansiktet. Hans ögon såg skrämda ut. 

Mamman hade fött ett barn tidigare som hon själv grävde ner i jorden. Det ryktades om att barnet var vid liv, men ingen vet säkert. När vårdnaden inte är fråntagen mamman eller pappan kan man inte göra något alls; det tar lång tid innan de sociala myndigheterna griper in.

Flera gånger var vi med mat till mamman och hjälpte henne med sjukhuskostnader och medicin till pojken. Hon sade alltid: »Ni får inte ta mitt barn«. Mamman sågs ibland ragla på gatan, grovt berusad, men vi kunde i det läget inte göra annat än att försöka resonera med henne och säga att den dag kommer då du förlorar ditt barn om du inte ändrar ditt sätt att leva. Tiden gick, vi behöll kontakten och hjälpte henne när vi kunde. Den 17 december 2010 ringde mamman till oss och sade: »Jag är redo nu, snälla ta honom. Jag har bara lite te att ge honom och huset har ingen värme.« Ute var det 18 minus grader. Nästa dag kom så äntligen pojken under vårt beskydd i Novy Dom. När han kom kunde han bara säga ett enda ord: »Mamma«.

Mamman hamnade i fängelset för stöld och misshandel men sade att hon verkligen ville ändra sig, att hon älskade sitt barn och skulle göra allt för att återförenas med honom. Jag skickade nytagna kort på pojken till henne, hygienartiklar, brevpapper och mycket annat.

Pojken kunde inte tala när han kom till Novy Dom. Han hade inga tänder, de var sönderfrätta. Han var starkt undernärd och vägde bara åtta kilo. Första året hade jag honom i min dubbelsäng där han låg och höll mig i handen, han hade mardrömmar och skrek något fruktansvärt. Men det blev bättre och bättre och kunde sedan ha sin egen säng i samma rum som en annan pojke. Han gick upp i vikt, talade fritt och gick på dagis. Vi tror att han har glömt bort sin mormor som också misshandlade honom svårt, men vi talade med honom om hans mamma. (Vi sade inte att hon satt i fängelse utan att hon arbetade långt borta och att hon måste tjäna pengar.)

Den här pojken kom från djup misär till ett paradis. Ett barn som fått möjligheten att leva ett normalt liv. När han var fyra år återförenades han med modern, men det gick inte bra. Hon fortsatte att sälja sin kropp och reste sedan till Moskva. Lagen är ändrad och hon kommer aldrig att återfå vårdnaden. 2016, fyra år efter att han återförenats med modern, blev pojken återplacerad till Novy Dom. Han är lugn och vi ska alla se till att sorgen kommer att försvinna ur hans ögon. Han ska nu börja i andra klass.

EN POJKE OCH HANS LILLASYSTER ...

Vi fick ett telefonsamtal om att en liten pojke och flicka hade det fruktansvärt svårt i en av de sju byar som hör till Reni. Tillsammans med en polisman och ett par kvinnor från de sociala myndigheterna åkte vi dit. Vi möttes av en berusad man, som först vägrade att öppna grinden. Mamman kom ut, lika berusad hon. I famnen hade hon en liten flicka med tovigt hår, genomsmutsig. Jag kunde med egna ögon se lössen krypa i huvudet på flickan. Pojken såg vi inte till. Vi frågade om hon behövde hjälp och det behövde hon inte alls, vi kunde alla dra åt helvete. Polismannen tvingade dem till slut att öppna grinden så att vi kunde komma in.

Jag kommer aldrig att glömma den synen, och lukten glömmer man inte heller i första taget. Det fanns inget golv i huset, utan det var jorden man klev på. Sopor och möglig mat stod på spisen, pottan med avföring stank och jag kände hur magen vände sig på mig. En av kvinnorna från det sociala var tvungen att gå ut och kräkas på gatan. Jag kunde se att den lilla flickan hade ett ärr över ögat och hon var så väldigt skygg.

Mamman och pappan turades om att skrika fula ord till oss medan de kastade den lilla flickan emellan sig. Jag förklarade för mamman att jag gärna ville hjälpa henne och hennes barn, men igen: »Dra du åt helvete, din fina kärring!« Representanterna från de sociala myndigheterna sade att de inte kunde göra något; det behövdes fler anmälningar och så vidare. De bad mig också att inte tänka med hjärtat. Jag frågade om det var juridisk möjligt att jag gjorde en anmälan, och det var det. Vi åkte direkt till sociala och jag skrev min anmälan. Både min chaufför och en till anställd vid Barnens hopp som var med gjorde var sin anmälan. Nu var vi tre som hade gjort det.

Vi beslutade att åka tillbaka dagen efter för att försöka få mamman att lämna över barnen utan att vi blandade in polis och sociala. Vi kom överens om vad vi skulle säga. Den här gången var hon lite mer nykter än dagen innan. Jag förklarade situationen för henne och talade om att det var bättre om hon lämnade barnen till mig så att de fick bo i Novy Dom istället för på ett internat. Vi erbjöd henne att följa oss till Novy Dom och se med egna ögon. Vi tog med både henne och barnen i bilen.

Vi fick köra med nedvevade rutor på grund av stanken i bilen. Den här gången var det jag som bad chauffören stanna bilen längst vägen så jag fick gå ut och kräkas.

Väl hemma i Novy Dom visade vi mamman runt och talade om för henne att det här skulle bli barnens hem och att hon var välkommen att hälsa på när hon ville men att hon inte fick vara berusad. Hon tyckte om vad hon såg och äntligen kunde vi skriva under dokumentet mellan henne och mig att hon tillät barnen att bo här.

De här barnen var också undernärda och fruktansvärt igengrodda med smuts. Det tog lång tid innan vi fick dem riktigt rena. Kläderna som barnen hade på sig när de kom brände vi upp. De var sönderrivna och smutsen så ingrodd att det fanns inget tvättmedel i världen som kunde göra kläderna rena.

Flickan fick börja på dagis, men pojken fick stanna hemma på Novy Dom eftersom det var snart dags för honom att börja första klass.

Men mamman kunde inte sköta det här alls. Hon kom berusad till Novy Dom berusad och hämtade barnen, som över en helg, men hon lämnade aldrig tillbaka dem på utsatt tid. Varje gång rapporterade vi henne till de sociala myndigheterna.

Ibland ringde pojken på natten och skrek i telefonen: »Kom och hämta oss innan hon slår ihjäl lillasyster!« Vi åkte över direkt, och flera gånger var det fullt tumult. Varje gång rapporterade vi både till polisen och det sociala. Det här pågick under en längre tid.

En dag tog hon barnen och vi såg dem inte på en månad. Vi letade från by till by, fick tips från allmänheten men utan resultat. Till slut lyckades pojken fly och vi kunde ta hem honom, men fortfarande hade hon den lilla flickan. Så kom den dagen då hon återigen stal mobiltelefoner och blev tagen på bar gärning. Hon blev anhållen inför sin dotters ögon med handfängslen. Återigen fick vi åka till byn för att ta hem flickan. Mamman fick den här gången sju års fängelse och där sitter hon nu. Pappan hängde sig i ett träd och hans liv gick inte att rädda.

Pojken hade blivit tvingad att stjäla mat och vodka till mamman och pappan flera gånger. En gång om året lägger ukrainarna mat och dryck och godis på sina anhörigas gravar. Mamman brukade gå dit och stjäla hem maten. När ingen mat fanns stal pojken potatis och gav den rå till sin syster. På så sätt kunde de överleva. Ett litet barn tog hand om sin ännu mindre syster.

I dag mår båda barnen bra och har fått en andra chans här i livet. De utvecklas och lever ett normalt liv.

En sexårig, misshandlad pojke

29–30 juni 2016: Det här är lilla A., sex år. En kvinna från de sociala myndigheterna kom hit med honom. Mamman var psykiskt sjuk, låg på sjukhuset och hade precis fött ett barn till. A. var sönderslagen, gul och blå över hela kroppen. I två år hade Sociala försökt att ta honom från mamman. Kvinnan från Sociala skakade i hela kroppen när hon kom med honom. Både Nina och de två läkare som var med hit grät när de såg hans rygg. Han skulle inte få stanna hos oss, bara tillfälligt; han har en bra pappa, sa man, och kommer att placeras med honom i en annan stad. A. hade inte ätit på fyra dagar. Till slut fick vi i honom två tallrikar soppa och lite bröd. Vi badade honom och han fick rena kläder. Följande dag kom läkare, systrar och Sociala till Novy Dom. Pojken släpades ut till bilen och forslades till ett internat i Ismail. Det här kunde ha skett på ett helt annat sätt. Jag ringde till vår advokat, som berättade att Sociala sagt till honom att pappan var en ordentlig person. Nu visade det sig att pappan inte hade varit inblandad i sex års tid, ingen visste var han var. Ingen visste heller vem den nyfödda babyns pappa var. Sociala menade att man inte kunde ta den nyfödda från mamman. Jag sa att det kunde man om det förelåg fara för barnet och i det här fallet var det så. Jag ringde till administrationen i Reni och till kommissionen som fattar vårdnadsbeslut. Mamman fråntogs vårdnaden och barnet kommer säkert att bli bortadopterat.

Vi arbetar för att hålla ihop familjer så långt det går, men många gånger finns det ingen som helst möjlighet. Det är då vårdnaden fråntas föräldern.

48 timmar med en ihjälslagen mamma

Den här berättelsen handlar om två små bröder. En dag för några år sedan tog deras mamma med dem till oss och frågade om vi kunde ta emot dem. Hon härstammade från Ryssland och den äldsta pojken var också född där. De skulle utvisas medan den yngre pojken och deras pappa, som var från Ukraina, skulle få stanna. Pappan hade problem med spriten och led av någon sjukdom. Han kunde inte jobba och mamman fick inte arbeta.

Vi upprättade ett dokument. I början fungerade allt bra. Föräldrarna kom och hämtade barnen som det var sagt och återlämnade dem den tid vi hade kommit överens om. Det blev mer och mer sällan de hämtades, men det hände trots allt. Båda pojkarna sattes på dagis och stortrivdes. Men den äldre pojken gick en kortare tid eftersom han skulle börja i första klass.

Så kom den ödesdigra dagen. Mamman och pappan skulle ta hem dem några dagar. Men de kom inte tillbaka den tiden de hade sagt att de skulle komma. Vi ringde till sociala som inte heller hade hört något. Det gick en vecka och vi åkte till byn för att ta reda på vad som hade hänt. Ingen var hemma och ingen granne visste något heller. Det gick ytterligare en vecka och ingen hörde av sig. Vi blev mer och mer oroliga; vi visste att något hade hänt. När pojkarna hade varit borta i tre veckor fick vi så äntligen klarhet.

Det var en dag när vi var på väg till affären. Polisen ringde först och sa att vi var tvungna att ta med oss någon från de sociala myndigheterna och komma till byn. När vi kom dit fick vi veta att pappan hade slagit ihjäl mamman framför barnens ögon. Han hade dessutom brutit den lille pojkens ben på två ställen så att han inte skulle kunna springa ut i byn och tala om vad som hänt. I 48 timmar satt barnen med sin sönderslagna mamma på golvet innan hjälpen kom.

Båda barnen togs till sjukhus, men till två olika. Den yngste pojken låg två månader på sjukhuset. Vi besökte barnen ofta, liksom andra från kyrkan och det sociala. I början sade den lille pojken att han hade ramlat ute på gatan, men ingen trodde på detta. När jag satt en gång vid hans sängkant berättade han till slut sanningen för oss: »Pappa bröt benet på mig och sade att om jag berättade för någon skulle han också slå ihjäl mig med en spade som han gjort med mamma.«

Pappan fick inget straff. Ukraina ville inte ha några problem med Ryssland, som mamman kom ifrån, och man skrev i hennes dödsattest att dödsorsaken var hjärtinfarkt. När detta skrivs har vårdnaden till den stora pojken tagits ifrån pappan, och domstolsärendet om vårdnaden till den lilla pojken pågår. Kanske kommer de här två bröderna att placeras i ett fosterhem senare, men det kommer att ta tid. Allt går så långsamt. Men varken vi eller sociala kommer att tillåta att man särar på barnen. De måste bara få komma till samma familj. De har ingen annan här på jorden mer än oss och sitt syskon.

Pappan har varit här några gånger. Den ena gången var han inte nykter och vi sa till honom att vi skulle ringa polisen eller sätta igång larmet om han inte gick direkt, och det gjorde han.

Två små pojkar som fick bevittna hur den ena föräldern ger sig på den andra och med egna ögon ser hur pappa slår ihjäl mamma med en spade. Den större pojken har berättat skrämmande saker om vad som hänt dem medan de bodde hos föräldrarna. De blev utslängda mitt i natten i snön utan kläder för att föräldrarna var berusade. Han har berättat hur de diade mjölk direkt från en get och hur han hjälpte den yngre brodern att göra detsamma för att överleva. De diade också en ko. En gång dödade man en hund och åt upp köttet.

Vi tvingar aldrig fram en berättelse utan det kommer när det kommer. Och det kommer steg för steg.

Man undrar om det någonsin kan bli bra för dessa båda barn, men mitt svar är ja. Vi ser redan nu hur de har blivit tryggare och tryggare och hur de utvecklas hela tiden. Båda pojkarna är mörkrädda och vill helst ha en lampa tänd hela natten. Det finns fortfarande nätter när speciellt en av dem skriker ut sin ångest, men det blir mer och mer sällan.

I dag går den lille på dagis och trivs jättebra och den andra har precis börjat i första klass. De får leva ett gott liv med massor av kärlek och omtanke. Självklart kommer de att minnas händelsen resten av deras liv. Men förhoppningsvis kommer de att kunna leva ett normalt liv när de själva blir vuxna.

En misshandlad sexåring rymmer till Novy Dom

Den 27 oktober 2016: Det är en kall och regnig dag, och det ringer på dörren till Novy Dom. I regnet står en liten pojke på sex år. Hans namn är Staci. Han har rymt hemifrån, bort från misshandel, hunger och vanvård. Trots kylan har han bara en tunn tröja på sig, på fötterna trasiga plastsandaler. Nanny duschar honom och upptäcker stora ärr och mörka rapp över hela ryggen. Staci berättar att mamman slår honom med en käpp i huvudet, på fingrarna och på ryggen. Han säger: »Jag visste vägen till er och jag sprang så fort jag kunde.« På vägen träffade han en äldre dam, som gav honom fem hrivna. För det köpte han lite godis till sin kusin, som bor i Novy Dom. Men Staci säger: »Jag var så hungrig så jag tog en ...« Han tänker på sin kusin. Han har inga kalsonger på sig och kläderna måste brännas. Han får nya, rena kläder och får leka med barnen på övervåningen; de är lediga denna vecka. Nu väntar vi bara på att någon från de sociala myndigheterna kommer hit.

Ett litet spädbarn invirat i trasor

24 oktober 2016: Sent igår kväll kom en ung flicka till grinden med ett knyte av smutsiga trasor i sin hand. Det enda hon sade var »Mam, hjälp mig.« Jag tog emot knytet och vecklade ut det. I paketet låg ett nyfött barn, dött. En liten pojke, jag gissade på 1,5 kilo. Flickan sade att hon inte hade vetat att hon var med barn och att hon fött det hemma i byn. Jag beställde en taxi och vi åkte till sjukhuset. Jag betalade 1000 hrivna för att hon skulle få en skrapning och bad personalen att ta hand om barnet på ett värdigt sätt. Det var svårt att sova sedan.

Två barn invid sina ihjälslagna föräldrar

3 september 2016: Igår var en hemsk dag. Klockan 10 ringde polisen och bad oss följa med och ta hand om två barn. Sociala var på ett stort möte i Odessa, likaså admin. Det var i byn Plavnia. Vi åkte dit i vetskapen att vi skulle ta hand om två barn men inte vad som hade hänt. Återigen fick vi uppleva ond, bråd död. På golvet låg föräldrarna ihjälslagna, och i ett hörn, helt i schock, satt två små barn, 2 och 3 år. Vi hade två mjukisdjur och två filtar med oss. De lät oss ta dem utan några hysteriska utbrott, tvärtom var de alldeles för lugna. Vi lindade in dem i filtarna och åkte. Polisen stannade kvar. I dag fick jag höra att de hade lånat pengar av någon och inte kunnat betala tillbaka. 200 hrivna, ca 70 kronor. Barnen tog vi till sjukhuset där de befinner sig. Vi vet ju aldrig om de har några allvarliga sjukdomar. Jag vet inte i dagsläget hur det blir. Men lukten av blod och döda människor gör oss upprivna och vi handlar rent automatiskt. Jag har inte sovit i natt, men känner mig piggare nu. Vi har skickat Vitalik till sjukhuset med kläder till barnen och mat.

En lycklig återförening

15 augusti 2016: Ilosja har varit hos oss i fem månader. I dag friskförklarades hans mamma från TBC och kom raka vägen och hämtade hem honom. Hans mamma N. är en bra och ordentlig mamma, som t.o.m. vågade anmäla sin f.d. man för misshandel, och ärendet har vunnit laga kraft och han sitter i fängelset. Där lär han nog få sitta i många år eftersom han är kriminell och har begått flera brott. Ilosja var lycklig över att få komma hem till sin älskade mamma. Man har knappt märkt honom här, han är ett tyst och lydigt barn. Dokumentet där jag fråntas ansvaret för Ilosja är undertecknat och nu har mamman det fulla ansvaret. Vi kommer att besöka dem när vi kommer till Nagornoe. Och vi kommer också att hjälpa till med kläder till Ilosja samt om annan hjälp behövs. Det är så här det ska vara. Det är så här vi i Novy Dom ska arbeta. Arbeta för att så långt som möjligt hålla samman familjer och återplacera barnen det det går och där vi kan vara säkra på att barnet inte kommer att lida. Vi är lyckliga för Ilosjas och mamma N:s skull och önskar dem all lycka i världen. De vet var vi finns om de behöver hjälp. Vi har naturligtvis besökt hemmet innan återplaceringen. Rent och snyggt, gas och helt okej hem.

Hjälpt till livet

2 juli 2016: En av våra äldre pojkar träffade Vanja, en yngling i Reni som tidigare blivit svårt brännskadad i en olycka. Tack vare er som hjälpt honom genom Novy Dom hade han nu, efter åtta operationer, börjat återhämta krafterna. Snart kunde han få komma hem, berättade han.